Svacka (& att längta bort).

Utöver min fysiska svacka (fasen, måste ju träna!! Inte tränat på hela helgen.. Ska få hjälp med nytt träningsupplägg på tisdag dessutom. Inte tid med feber!) så befinner jag mig även i en mental förbaskad svacka. Igen. Jag är så glad för det jag faktiskt har, men desto ledsnare för allt jag inte har. Suck på mig. Känner mig bara så himla... onödig. Överflödig. Har inget som helst syfte i denna värld. Har förlorat så mycket det senaste året. Mer än jag vunnit. Jag har världens goaste pojkvän och en fin lägenhet. Går en utbildning jag tycker om och har finaste hästen i världen och mysigaste katten. Men räcker det? Nja. Tyvärr, tydligen inte. Vill ha en anledning till att finnas i denna värld. Ett skäl, ett syfte. Vill göra något bra. Om det så är att jag får en enda människa att må bättre så vore det nog. Men knappt det lyckas jag med. Jag är helt tydligt en värdelös vän och det gör mig så ont. Ju mer utanför och ensam jag känner mig, desto mer isolerar jag mig från omvärlden. Från allt. Stänger helst av helt. Låtsas att jag mår fint, för min egen skull. Men idag brast det. För en stund.

Har ni också sådana dagar, stunder, perioder? När ni inte orkar finnas till och helst av allt skulle vilja försvinna? Ibland vill jag bara gå. Gå bort från allt. Fortsätta att gå och gå och gå, på okända vägar, långt långt bort, tills jag inte orkar mer. Tills jag är så långt bort att ingen kommer hitta mig. Vad som händer sen, det vet jag inte. Så långt har jag inte tänkt än.


Anonym

Jag var som dig förut, men sen jag fick mina barn så har jag känt en mening med livet på riktigt. Du kommer hitta något som får den där känslan att försvinna!

2011-10-04 • 21:09:21



» NAMN
» E-MAIL
» URL

KOMMENTAR:

Kom ihåg mig?