Ruttet.

Blir ständigt så besviken på folk. Klarar inte av det. Alla är hycklare, lögnare och svikare... Jag säger inte att jag är perfekt, men jag försöker i alla fall vara en bra människa/vän. Skulle helst av allt kunna vara själv, slippa bli sårad hela tiden. Men det går inte heller för sig. Hade inte överlevt helt ensam heller. Så därför fortsätter jag att ge alla chanser, se mellan fingrarna. För jag måste ha kvar några, hos mig, på min sida. Så jag får väl helt enkelt försöka förtränga vad just de gjort. För att kunna fortsätta ens se dem i ögonen. Om bara hjärtat kunde sluta göra ont hela tiden hade det varit lättare..

Lite tankar om speglar.

Jag började fundera lite idag på gymmet. Jag gillar inte riktigt deras speglar, tycker att jag ser ut som en köttbulle i dem, ungefär. Så då har vi alternativen - antingen ser jag ut som en plufsig köttbulle och speglarna här hemma är förskönande (mycket mycket möjligt, visst säljer antagligen speglar man ser bra ut i bättre än de som visar sanningen?), eller så är de rädda att folk ska sluta träna om de ser snygga och vältränade ut. Har de i så fall inte tänkt över alternativet att man blir mer motiverad av att känna sig vältränad och snygg (att se framsteg, helt enkelt) och att ser man plufsig ut trots att man inte ens var det när man började, och att man ändå tränat i flera månader, så blir man kanske mer omotiverad? Hm. Kan i och för sig säkert fungera som motivation för många med - "Nu ska plufset bort!!". Personligen ska jag nog undvika dessa speglar, och känna efter hur det känns istället. Är ju trots allt det som är det viktiga.

En fundering om kärlek.

En gång mötte jag en person som vi kan kalla A. Han blev till det finaste jag visste och jag älskade varenda fräken och hans mörka hår och mörka ögon, varje centimeter av honom och varje sekund med honom. Tyvärr hände det en hemsk sak och sedan kunde jag inte längre njuta av varken sekundrar eller centimetrar längre. Men det hör till det förflutna nu..
Det jag undrar är: kommer det någonsin bli sådär igen? Eller är det bara den där första, riktiga kärleken som är så?
Någonting inom mig tvivlar på det, säger att det borde kunna vara så nu med, när som helst egentligen. Hjärtan som bultar så hårt att det känns som att det kan sprängas. Som att det hoppar över några slag bara man ser honom på håll. Som att det ska stanna varje gång man närmar sig en kyss. Som att man aldrig vill vara mer än några millimeter ifrån. Som att man är världens lyckligaste.

Snälla, säg att visst det är så? Att det fortfarande kan kännas så?

Svacka (& att längta bort).

Utöver min fysiska svacka (fasen, måste ju träna!! Inte tränat på hela helgen.. Ska få hjälp med nytt träningsupplägg på tisdag dessutom. Inte tid med feber!) så befinner jag mig även i en mental förbaskad svacka. Igen. Jag är så glad för det jag faktiskt har, men desto ledsnare för allt jag inte har. Suck på mig. Känner mig bara så himla... onödig. Överflödig. Har inget som helst syfte i denna värld. Har förlorat så mycket det senaste året. Mer än jag vunnit. Jag har världens goaste pojkvän och en fin lägenhet. Går en utbildning jag tycker om och har finaste hästen i världen och mysigaste katten. Men räcker det? Nja. Tyvärr, tydligen inte. Vill ha en anledning till att finnas i denna värld. Ett skäl, ett syfte. Vill göra något bra. Om det så är att jag får en enda människa att må bättre så vore det nog. Men knappt det lyckas jag med. Jag är helt tydligt en värdelös vän och det gör mig så ont. Ju mer utanför och ensam jag känner mig, desto mer isolerar jag mig från omvärlden. Från allt. Stänger helst av helt. Låtsas att jag mår fint, för min egen skull. Men idag brast det. För en stund.

Har ni också sådana dagar, stunder, perioder? När ni inte orkar finnas till och helst av allt skulle vilja försvinna? Ibland vill jag bara gå. Gå bort från allt. Fortsätta att gå och gå och gå, på okända vägar, långt långt bort, tills jag inte orkar mer. Tills jag är så långt bort att ingen kommer hitta mig. Vad som händer sen, det vet jag inte. Så långt har jag inte tänkt än.


Fantasier om framtiden.

Kom att tänka på VFU:n förut. Inte mindre än 10 veckor våren som kommer. Funderar på att göra den i Skövde.. För att få en chans att prova på vardagen tillsammans med M. Men, 3 månader, det är för lite för att till exempel flytta Fallino. Men för mycket för att kunna vara ifrån honom. Och allt annat.
Kom dock på att det endast är en månad kvar av utbildningen efter VFU och examensarbetet. En månad, och sedan? Framtiden. Ett oskrivet blad. Spännande; skrämmande. Skulle kunna flytta mig själv och Fallino och Oliwer till Skövde. Och sedan stanna där. Men, jag är samtidigt rädd. Ska jag överge allt jag har i Karlstad, en stad jag dessutom verkligen trivs i? I en lägenhet jag avgudar? Överge och lämna allt för en kille? Som ändå, inom några år, kommer att lämna kvar mig hemma som gräsänka när han ska iväg på utlandstjänst (och tänk om han inte kommer hem levande..?). Men framtiden. Den är så lockande. Den skulle kunna innehålla allt jag önskar mig; en egen bostad, pojkvän&sambo, ett jobb, ett liv, ett hem, en bebis..? Jag är redo, och längtar efter, att få ta ett språng ut i det där livet. Vuxenlivet. Är klar med ungdomen. Leken. Förvirringen. Rädslan. Vill ha en trygg vardag. Ett arbete jag trivs med, ett riktigt hem, en kärlek att dela det där hemmet, och allt annat, med.

Vill så gärna våga. Men hur? Blir ändå lite illamående av beslutsångest av bara tanken. Fast - är det värt att stanna kvar bara för att man tycker om en stad? När det man längtar efter och vill ha finns så nära, men på ett annat ställe?

Vad väntar runt hörnet?
Måste sluta tänka "tänk om... " Bara göra!
https://cas.kau.se/login?service=https%3a%2f%2flogin.bibproxy.kau.se%3a8443%2flogin%3fqurl%3dezp.1aHR0cDovL3d3dy5uZS5zZQ--Vad

Infryst.

Jag känner att jag har en jobbig tid framför mig. Bara den känslan är jobbig. Mår sämre och sämre för varje dag, nästan. Tror det kan bli lite bättre nu när jag har ett par dagar för mig själv. Eller så blir det sämre...
Jag hamnar så lätt i onda cirklar. Just den här är att när jag mår dåligt stöter jag undermedvetet bort folk i min närhet. Jag blir alltså mer och mer ensam, nästan ensam kvar, och då mår jag sämre för att jag känner mig så ensam. Sluter mig mer och mer, hamnar i min egen bubbla, vars skal blir hårdare och trängre hela tiden. Tills det känns som att jag ska kvävas. Nedåtgående förbannad jäkla spiral. Bara att tänka på det gör en deprimerad.

Jag bävar dessutom för sommarens slut. Nu fungerar det ändå, men när skolan och det riktiga livet börjar igen. Jag får panik. Det är skillnad på att vara själv och ensam. Jag kan njuta av att vara själv men känna mig panikartat ensam mitt bland folk. Så kommer hela min höst vara. Ångest och ofrivillig isolering. Inte utfryst; infryst.


Hjärna i dvala

Jag känner mig totalt hjärndöd just nu. Har nog inte tänkt en enda vettig tanke på hela dagen. Är precis som att hjärnan är avstängd, eller i alla fall på något slags energisparläge. Seriöst, om man skulle lyssna på vad som pågår i mitt huvud just nu skulle det låta ungefär såhär: bbzzzzzzzzzzzzhhhhhhhhhhhmmmmmmmmmmmnnnnnbbb. På ett sätt är det ju skönt, då jag brukar tänka på tok för mycket annars, även en del dåliga tankar. Men är lite jobbigt såhär också. Suck. Latheten har nu alltså även spridit sig till och förlamat min hjärna. Eller så har jag helt enkelt till slut supit bort den sista hjärncellen.

Better to be hated than love, love, loved for what you're not

Herregud. Jag trodde att jag var fucked up, men tydligen finns det killar som är fem gånger värre. Börjar fan bli mörkrädd.

Nervös

Ska ringa ett samtal nu. Jag är så nervös. Vet inte vad jag ska säga. Hoppas de tar mig på allvar. Tänkte prata med mamma om det först, men hon är på jobb och jag orkar inte vänta. Hm. Hon vet ingenting. Kanske är lika bra så ändå.

EDIT: Såklart missade jag telefontiden med några minuter.. Får bli i eftermiddag istället då.

Om man som jag tänker för mycket

Det är ju det att jag inte ens vet varför det är så här. Är ju säkert inte ens själva honom jag saknar i verkligheten, numera är det förmodligen något slags glorifierad version byggd på minnen och ideal som jag saknar. Kanske. Han har väl blivit min.... öh... animus? Om man ska använda sig av Jung-psykologi som vi försökte lära oss något om för någon vecka sedan. Om jag fattat det rätt då. Haha. Gode gud. Jag tänker och analyserar på tok för mycket! Inte nyttigt.

Broken hearts are a fickle thing and complicated too

Jag bir knäpp. Att jag fortfarande drömmer om honom. För bara kanske två veckor sedan drömde jag att jag fick tillbaka honom, och att jag var så himla lycklig och tänkte för mig själv att "det här hade jag aldrig vågat hoppas skulle hända!" Det var också efter den drömmen som jag kom på att jag saknade just hans spontanitet. Utöver allt annat jag redan vet att jag saknar.

I natt drömde jag, nu minns jag inte riktigt, men det var sådär verkligt att jag kunde se varenda fräkne på honom. Tusan, nu minns jag verkligen inte! Men vi satt nog och pratade, länge, och mitt i det där fina samtalet så ringde såklart mitt alarm (sant! jag vaknar alltså inte innan alarmet längre nu) och allt bara försvann. Suck.

Det intressanta är att när jag berättade om vår lilla historia för en relativt ny vän för någon vecka sedan var hennes första reaktion "Vilket egoistiskt jävla svin!!" och jag bara vaaaa..? Jag vet inte. Jag kan hålla med till viss del såhär i efterhand faktiskt. Skulle kanske inte ta i så att jag använde just ordet svin, men egoistisk kan stämma ganska bra med vad det var som egentligen hände... Suck. Det här kan jag älta i evighet. Och det kommer aldrig lösa sig. Och jag kommer aldrig att glömma honom. Ett sår som aldrig kommer läka. Han har ändå en ny tjej som han älskar och har glömt mig för längesen. Och baaaaaaaaajs på allt jag ska inte gå in i de här tankarna mer nu. Nej nej nej. Igår hade varit vår ettårsdag... Därför det är lite jobbigt nu. Undrar om han minns förra året?

Jag vill ha choklad. Börjar må lite illa av de här tankarna. Försvinn? Plötsligt förstår jag Eternal Sunshine of the Spotless Mind så mycket bättre...

Noah and the Whale <3 Hela albumet the First Day of Spring handlar ungefär om just detta, broken hearts. Älskart.

Om jag själv fick välja

Om jag fick välja skulle jag se ut som Emily Blunt (Bilderna nedan. Herregud, hon är så himla fin. Kan tänka mig att se the Wolfman bara för att hon är med.). Jag skulle bo i Paris, och jag skulle vara en naturbegåvning på piano. Jag skulle till personligheten vara både varm och sval, ha både humor och grace. Man skulle vilja vara mig. Jag skulle vara så vänlig, min allvarliga grå blick till trots. Aldrig nedlåtande eller överlägsen. Lite tillbakadragen och tyst som jag kan vara även nu; men det skulle bara ses som en del av min svala sköna personlighet. Alla skulle tycka om mig som den jag var. Och allra viktigast - jag själv skulle tycka om och trivas med den jag var.

Fast om jag får drömma mig bort helt skulle jag dock definitivt befinna mig i England runt år 1800 och gå runt i vackra klänningar, dricka te och skvallra med mina vänninor. Måla och läsa romaner. Promenera, vara ett med naturen, spela piano. Fnittra och gå på baler. Jag skulle vara som Emma litegrann, kanske. (Ni vet Jane Austens Emma, får jag väl hoppas.) Jag skulle ha det ganska väl ställt men jag skulle inte vara fisförnäm för det. Livsnjutare, det skulle jag nog vara.

Tänk om man fick vara någon annan. Den personen man kanske innerst inne är. Men som aldrig kommer få leva ut.


Bild 1 , 2 - Emily Blunt in "There Will Be Beauty" Vanity Fair May 2009


I already found what I was looking for

Ha! Titta vad jag har gjort här, alldeles själv! (Ja det är lite halvklart bara, men ändå) Mitt i natten. När jag har en halvfärdig tenta som ska lämnas in om ca 6 timmar. Bra. Men, så kan det gå. Sannerligen, sannerligen! Haha. Nej, har inte gjort något alls här på ett tag - brist på inspiration och tid och intresse. Borde bara sitta med tentan hela den här veckan. Men det är redan för sent. Dock har jag hunnit med att pussa lite på min pojke både igår och idag.

Om ni är intresserade av att följa mig och jag kanske inte uppdaterar här så ofta igen (vem vet?) så följ med mig på Twitter, vet jag! Där uppdateras det betydligt oftare.
Puss & Godnatt (på er i alla fall, jag måste fortsätta med tentan nu..) så länge!


A chorus for this weekend

I fredags var vi på badhuset, badade och bastade. Lagade god mat. Såg på Up (som var awesome) och åt chips. Igår såg vi på Skins, var ute och gick en runda, genade över viken (där det nu finns skridskospår och promenadspår upplogade) gjorde pizza (nam nam) och medan jag var borta om i stallet bakade han kladdkaka. När jag kom tillbaka mumsade vi på den och såg på Paranormal Activity som var ganska bra. Svårt att säga. Den var ganska läskig i alla fall. Äcklig, liksom. På något sätt. Inatt vaknade jag av att jag pratade i sömnen, men det var bara skönt att vakna för jag var mitt inne i en mardröm. Idag slappade vi mest. Kikade lite på tv och åt frukost. Typ. Det har varit mys. Kommer vara tråkigt att sova själv fast lär ju inte dröja många dagar innan vi ses igen. Så det får gå.

I remember it was wet and the swelter and the sweat

Hm. Pojken åkt hem till sig igen efter världens myspys-helg. Jag har varit i stallet hos mitt Fluff och nu ska jag bara ägna resten av dagen åt att läsa ut Processen. Det var min tanke i alla fall. Dock kommer man hem, frusen och trött, sätter sig vid datorn, fikar lite, har 80 olästa inlägg på Bloglovin' och börjar pilla lite med det ena och det andra på datorn. Inte bra för effektiviteten. Hm. Ska skynda mig. Snart bli klar.
Vi gick över viken igår.

You quiver so faint in front of me

Jag tycker om 24-timmars dejter. Det är fint det. Vi har lagat mat, druckit vin, hälsat på ett par vänner till mig, tittat på ett antal avsnitt av Skins och så Stolthet & Fördom som jag sa. Sedan har vi sovit och vaknat och ätit frukost och sett mer Skins och varit i stallet och frusit och ätit pizza och ännu lite mer Skins. Nu ska jag börja läsa Processen.

And the sun always shines down on your shoes

20 minusgrader är inte nådigt för en skåning som jag som är uppväxt med som kallast 5 minus ungefär. Andedräkten blir till små iskristaller på halsduken och i håret och idag frös även ögonfransarna ihop. Om man bara sluppit frysa så om fötter och händer hade det varit mer okej, det är ju trots allt så himla himla vackert ute.

Nu ska jag baka knäckkakor och ikväll blir det mys med M! Pride & Prejudice går ju på tv ikväll också, en av mina favoriter, romantisk tönt som jag är. Laga mat ska vi också. Hörs!

How does he taste while he's on your lips

Börjar bli lite lagom nannig nu. Bra att man lyckats få tillbaka dygnsrytmen man försökt bli av med i ett halvår nu... Men det är skönt. Jag är en riktig nattuggla.

Idag har jag och syster haft kul ihop hela dagen. Och nu ikväll var vi och åt middag (och efterrätt och fika och snacks efter det) hos min ena faster och vi avslutade det hela med att spela lite sällskapsspel. Var såå nära att jag och Gina vann! Men tyvärr. Pappa och faster hann före.

Nu ska jag snart hem igen. Måndag. Sedan blir det fest hela veckan känns det som och när den veckan är slut dröjer det inte länge innan det kommer lite annat fint i vardagen också.
Nu ska jag dock ta och hälsa på kudden för att vara uppe någorlunda i tid imorgon när vi ska till mormor och morfar på lunch. Natt natt!