En fundering om kärlek.
En gång mötte jag en person som vi kan kalla A. Han blev till det finaste jag visste och jag älskade varenda fräken och hans mörka hår och mörka ögon, varje centimeter av honom och varje sekund med honom. Tyvärr hände det en hemsk sak och sedan kunde jag inte längre njuta av varken sekundrar eller centimetrar längre. Men det hör till det förflutna nu..
Det jag undrar är: kommer det någonsin bli sådär igen? Eller är det bara den där första, riktiga kärleken som är så?
Någonting inom mig tvivlar på det, säger att det borde kunna vara så nu med, när som helst egentligen. Hjärtan som bultar så hårt att det känns som att det kan sprängas. Som att det hoppar över några slag bara man ser honom på håll. Som att det ska stanna varje gång man närmar sig en kyss. Som att man aldrig vill vara mer än några millimeter ifrån. Som att man är världens lyckligaste.
Snälla, säg att visst det är så? Att det fortfarande kan kännas så?
Det jag undrar är: kommer det någonsin bli sådär igen? Eller är det bara den där första, riktiga kärleken som är så?
Någonting inom mig tvivlar på det, säger att det borde kunna vara så nu med, när som helst egentligen. Hjärtan som bultar så hårt att det känns som att det kan sprängas. Som att det hoppar över några slag bara man ser honom på håll. Som att det ska stanna varje gång man närmar sig en kyss. Som att man aldrig vill vara mer än några millimeter ifrån. Som att man är världens lyckligaste.
Snälla, säg att visst det är så? Att det fortfarande kan kännas så?
Nicole
Det kan absolut kannas sa igen! Det ar inte bara forsta karleken, jag tror atminstone inte det. Varje riktig karlek borde kannas sa, atminstone i borjan. Och sen nar lite tid har gatt sa borde den ha forvandlats till nagot annu battre (sa mycket battre att det inte gar att forklara alls.) Ah, det har lat inte helt logiskt, men vad jag vill saga ar i alla fall att du far inte sluta hoppas.
Och sluta inte skriv heller, for du skriver sa fint (:
