Jag känner att jag har en jobbig tid framför mig. Bara den känslan är jobbig. Mår sämre och sämre för varje dag, nästan. Tror det kan bli lite bättre nu när jag har ett par dagar för mig själv. Eller så blir det sämre...
Jag hamnar så lätt i onda cirklar. Just den här är att när jag mår dåligt stöter jag undermedvetet bort folk i min närhet. Jag blir alltså mer och mer ensam, nästan ensam kvar, och då mår jag sämre för att jag känner mig så ensam. Sluter mig mer och mer, hamnar i min egen bubbla, vars skal blir hårdare och trängre hela tiden. Tills det känns som att jag ska kvävas. Nedåtgående förbannad jäkla spiral. Bara att tänka på det gör en deprimerad.

Jag bävar dessutom för sommarens slut. Nu fungerar det ändå, men när skolan och det riktiga livet börjar igen. Jag får panik. Det är skillnad på att vara själv och ensam. Jag kan njuta av att vara själv men känna mig panikartat ensam mitt bland folk. Så kommer hela min höst vara. Ångest och ofrivillig isolering. Inte utfryst; infryst.