Jag bir knäpp. Att jag fortfarande drömmer om honom. För bara kanske två veckor sedan drömde jag att jag fick tillbaka honom, och att jag var så himla lycklig och tänkte för mig själv att "det här hade jag aldrig vågat hoppas skulle hända!" Det var också efter den drömmen som jag kom på att jag saknade just hans spontanitet. Utöver allt annat jag redan vet att jag saknar.

I natt drömde jag, nu minns jag inte riktigt, men det var sådär verkligt att jag kunde se varenda fräkne på honom. Tusan, nu minns jag verkligen inte! Men vi satt nog och pratade, länge, och mitt i det där fina samtalet så ringde såklart mitt alarm (sant! jag vaknar alltså inte innan alarmet längre nu) och allt bara försvann. Suck.

Det intressanta är att när jag berättade om vår lilla historia för en relativt ny vän för någon vecka sedan var hennes första reaktion "Vilket egoistiskt jävla svin!!" och jag bara vaaaa..? Jag vet inte. Jag kan hålla med till viss del såhär i efterhand faktiskt. Skulle kanske inte ta i så att jag använde just ordet svin, men egoistisk kan stämma ganska bra med vad det var som egentligen hände... Suck. Det här kan jag älta i evighet. Och det kommer aldrig lösa sig. Och jag kommer aldrig att glömma honom. Ett sår som aldrig kommer läka. Han har ändå en ny tjej som han älskar och har glömt mig för längesen. Och baaaaaaaaajs på allt jag ska inte gå in i de här tankarna mer nu. Nej nej nej. Igår hade varit vår ettårsdag... Därför det är lite jobbigt nu. Undrar om han minns förra året?

Jag vill ha choklad. Börjar må lite illa av de här tankarna. Försvinn? Plötsligt förstår jag Eternal Sunshine of the Spotless Mind så mycket bättre...

Noah and the Whale <3 Hela albumet the First Day of Spring handlar ungefär om just detta, broken hearts. Älskart.