Måste berätta en superrolig sak. Eller kanske inte haha-rolig, men bra! Om ni känner mig eller följt med mig ett tag, så den där pojken jag tjatat om i snart ett år, han som krossade mitt hjärta och som jag har haft så svårt att glömma? Jag tror jag helt ä'rligt kan säga att jag kommit över honom! Sen jag var hemma. Mötte honom när jag var nere i Malmö och skulle byta tåg, eller såg, rättare sagt. Och då insåg jag att herregud, det där är inte min Pojke med stort P. Jag kände knappt igen honom. Och hans ögon var så... Jag vet inte. Det var inte de ögonen jag har i mina tankar. De här såg bittra och sura ut, de jag minns var mörka men liksom glittriga, glada.
Nej, det var nyttigt för mig, bara den där skymten. Och sedan dagen efter bara hade jag kommit till insikt och kände verkligen att nej. Det där var inte den person jag saknat. Kom även äntligen ihåg en del av hans sämre sidor istället för bara allt som var bra. Så himla skönt! Att få glömma, verkligen släppa. Underbart. Hade jag säkert kunnat göra mycket tidigare om jag bara kunnat se honom tidigare. Men svårt att bara råka springa på någon som bor 60 mil bort... Hm. Men bättre sent än aldrig! Om ni kunde förstå vad glad och lättad jag är!!! Wiiie.