Jaha, igår hände det grejer i vårt grannland. Roligt att man har vänner som befann sig mindre än en halv kilometer från explosionen när den inträffade. Obehagligt, minst sagt, och skönt att man inte själv var där i alla fall.. Jag hade väl tuppat av av chocken, eller sprungit runt gråtandes i panik som en yr höna. Jag som kan ha panikångest av precis ingenting.

Min kväll igår blev verkligen inte som planerat heller.. Jag som ville ha en lugn och skön kväll för mig själv, med Oliwer, hann bara komma inom dörren och inte ens packa upp maten jag handlat på vägen hem innan min ena rumskompis (lustigt nog han jag menade att jag hoppades jag skulle slippa igår när jag skrev att jag hoppades på att få vara ensam hemma..) hotar att "döda mig och min jävla katt"... wtf? Jag visste sedan länge att det är något allvarligt fel på honom, men seriöst. Först blev jag arg och förbannad bara, sedan gick jag och stängde in mig på mitt rum med min katt (som tack och lov fortfarande levde och verkade må bra i alla fall) och då tror jag att chocken infann sig lite. Började darra som ett asplöv och gjorde så i två timmar efteråt.
Ringde till polisen och anmälde (olaga hot, den tölpen får faktiskt någon gång sluta komma undan med allt sitt skit) och efter en stund kom de upp. Slutade med att efter förhör ville de skjutsa iväg mig någonstans (de kunde inte köra ut honom då han, damnit, fortfarande står på kontraktet även om jag ska ta över från och med nästa månad..) och när vi gick därifrån, jag med Oliwer i famnen, fortsatte han sina hotelser trots att poliserna hörde allt! Begåvad..? Nåja, det bar av till svärmor i alla fall och här är vi kvar nu, tillsammans med min pojkvän som kom hem från bion han tydligen var på igårkväll. Suck, dubbelsuck.

Nu får vi väl se vad som händer...